Möt en swea

Anna Tvinnereim

Hej!

Som det kan bli…. Efter alla år i Nordamerika varav de sista dryga 15 i Toronto bor jag numera i Ängelholm. Beslutet att åka tillbaka till Sverige 2019 togs på samma sätt som jag en gång i tiden tog beslutet att åka till Nordamerika. Sättet var att det liksom aldrig togs ett aktivt beslut. Då 1988 åkte jag till NYC för att det var ju en kul grej att prova på.

Fast forward till 2019 då insikten att jag verkligen ville prova på att vara i Sverige en längre tid gjorde att jag bestämde mig för att spendera en vinter i Sverige. Tajmingen var perfekt, jag hade ju precis stängt Beaches Bakeshop, mitt café och där jag hade spenderat den mesta av min vakna tid under de senaste 12 åren. Jag hade inget nytt jobb som höll mig kvar i Toronto och av mina tre döttrar var två i Kingston på Queen’s University och den tredje bodde i Whistler, B.C. Tre månader tänkte jag skulle vara en lagom lång tid att känna efter hur det egentligen var att vara i Sverige.

Som utlandssvensk är man bra på att höja vissa svenskheter till skyarna medan man tänker på vissa andra med skräck! Jag kan, såhär några år senare, säga att jag hade ganska rätt. Jag visste t.ex. att jag skulle sakna att vara den där personen som kommer från någon annanstans och som i många sammanhang är en en otroligt bra conversation piece att ha. Att vara svensk utanför Sverige har liksom aldrig legat mig i fatet, snarare tvärtom. Nu, helt plötsligt, var jag precis som alla andra utan min speciella superpower att falla tillbaka på i vissa lägen.

Jag har fått frågan hur det nu känns att flytta till lilla Ängelholm efter alla år i stora städer. Mitt svar på den frågan är ofta att det känns helt ok. Detta är ju mitt äventyr nu och jag älskar t.ex. att jag är boss över min tid på ett helt annat sätt än i storstaden.

Att inspirera människor, unga som gamla, att laga mer mat och baka har varit ett fokus under hela mitt vuxna liv. Så numera arbetar jag med det jag pluggade till en gång i tiden, som lärare i hemkunskap på högstadiet.

Det var en rejäl utmaning att komma till en arbetsplats som 55-åring och säga att jag är nybörjare på detta! Utanpå såg jag ju ut som vilken lärare som helst som hade jobbat som just lärare de senaste 30 åren med allt vad det innebär i form av erfarenhet och säkerhet.

Att bagaget jag kom med var något helt annat och är väl så mycket värt var i början lite svårt att alltid komma ihåg. Mina nya arbetskamrater peppade mig för det mesta, men visst kände jag från vissa håll att jag skulle minsann inte komma här och tro att jag kunde…

Nu är jag inne på min tredje termin och vill verkligen säga att det är skitkul att få prova på yrket jag alltid undrat över. Kommer jag hålla på med det i tio år till? Antagligen inte, men jag skulle peppa vem som helst att ta steget till att prova på något nytt eller, som i mitt fall, något man går omkring och undrar över. Att misslyckas är inget att vara rädd för, erfarenheter trumfar allt!

Min flytt tillbaka har dessutom lärt mig att jag kan ändra på saker som kanske känns alldeles för djupt rotade för att vara föränderliga. Så är sällan fallet, jag tror nog att jag kommer bo i Toronto igen. Kanske inte på heltid men jag kan lova att mycket tid kommer spenderas där även i framtiden. Så lätt blir ni inte av med mig!

Du kan läsa mer om Anna och ta del av hennes recept i SWEAs medlemstidning Forum.

Jag skulle peppa vem som helst att ta steget till att prova på något nytt eller något man går omkring och undrar över. Att misslyckas är inget att vara rädd för, erfarenheter trumfar allt!
Funderar du också på att bli medlem i swea och har frågor kring detta?